Historia

 

KORT HISTORIK ÖVER DALSBRUK, Hans Ginlund

 

SKOG, HAMN, VATTENKRAFT

Dalsbruk med anor från år 1686, då Finland var en del av det svenska riket, hör till de äldsta järnbruken i vårt land.

Att man överhuvudtaget grundade järnbruk i Finland och i Dalsbruk, trots avsaknaden av järnmalm, hade sina speciella orsaker. Den viktigaste var att Finland hade en annan råvara som var av stor betydelse, nämligen omfattande skogsresurser. I Sverige var man oroad över skogstillgången, eftersom det behövdes massor med skog för att kunna bränna träkol som fordrades vid järntillverkningen, vilket gjorde att myndigheterna gynnade järnbruk som byggdes upp i områden med omfattande skogstillgångar.

År 1673 utfärdades specialprivilegier för järnbruk grundade i Finland, Norrland och Lappmarken. Bland förmånerna kan nämnas rätt att mot arrende tillösa sig kronan tillkommande skatteprestationer från angränsande socknar och lägenheter samt att förvandla dessa prestationer till ved- och kolleveranser, körslor och annat bruksarbete. Vidare erhöll man nedsatt tull vid utskeppning av järn och frihet från utskrivningar för bruksfolket.

Det var under dylika omständigheter som ett järnbruk uppfördes i Dalsbruk.

DANIEL FAXELL

Grundare av järnbruket i Dalsbruk, var den svenska myntmästaren Daniel Faxell (senare adlad Cronmarck). Anledningen till att han grundade ett järnbruk på kronobyn Dalens ägor var platsens fördelar med en djup och välskyddad hamn nära segellederna från Stockholm och Åbo via Hangö udd till Finska viken. Vidare fanns riklig tillgång till skog och tillfredsställande resurser av vattenkraft. En knapp kilometer från havsstranden låg två skogsträsk Stor- och Lillträsket (numera heter träsken Stora och Lilla Masugnsträsket), och vid Dahlsby Qvarnebäck som bildade deras utlopp i saltsjön uppfördes den första masugnen.

Den 19 mars 1686 erhöll Faxell privilegiebrev på en masugn och år 1688 stod masugnen klar för en första blåsning.

Meningen var att i Dals masugn nedsmälta malm från Utögruvor i Stockholms skärgård och att transportera det producerade tackjärnet till Koskis bruk (som ägdes av Faxell) för att där utsmidas till stångjärn.

Faxells tid som ägare av Dalsbruk utföll inte så väl då han gjorde konkurs efter ett antal år. Därefter avlöste olika ägare varandra och verksamheten vid järnbruket låg ofta nere. Det enda av betydelse för Dalsbruks del (namnet Dalsbruk förekommer första gången i annalerna år 1704) var att masugnen som nybyggdes flyttades ett stenkast närmare saltsjön.

Men efter ett totalt stopp under Stora ofreden då ryssarna härjade i Finland, inköpte handlande i Stockholm Mikael Hising, kallad Plåt-Mickel, upp Dalsbruk år 1724. Smeknamnet hade han fått av att han transporterade stora mängder plåtmynt på en skottkärra när han gjorde affärer.

MIKAEL HISING BYGGER UPP ETT VÄLFUNGERANDE JÄRNBRUK I DALSBRUK OCH BJÖRKBODA

Mikael lät reparera den förfallna masugnen samtidigt som han pga. av den otillräckliga vattenkraften i Dalsbruk uppförde ett förädlingsverk, en stång-

järnshammare, vid Björkboda träsk som vidare förädlade tackjärnet från Dalsbruk till stångjärn.

Hammarverket i Björkboda erhöll privilegium år 1732 och inledde sin verksamhet år 1734. Norrbacksstugorna är en kvarleva från Hisings tid.

Efter Mikaels död kom bruket i händerna på släkten Petersen som senare adlades af Petersén.

Wolter Petersen d.ä. som gifte sig med Hisings dotter Barbro Maria kom aldrig att bosätta sig i Dalsbruk men däremot lät han bygga ett corps de logis i Dalsbruk dit hans son Jan Adam Petersen flyttade in när han övertog bruket.

År 1782 flyttade brukspatron Jan Adam in i Björkbodas nya karaktärsbyggnad och fram till att Dalsbruk och Björkboda år 1856 skiljdes åt var Björkboda huvudbruket i brukspossessionen.

På 1700-talet sysselsatte bruken mellan 50 och 70 personer, driften var mycket varierande, beroende på tillgången till vattenkraft.

Wolter af Petersén d.y. var den sista av tre generationer Petersen som ägde Dalsbruk. Hans hustru Charlotte f. Hästesko är vårt lokala spöke ”Svarta damen”, mer om henne kan ni läsa senare i boken.

Carl August Ramsay som var gift med Wolters dotter övertog Dalsbruk år 1834.

Carl August var en nydanare och under hans tid byggdes de första kolugnarna år 1836 i Dalsbruk. Han lät också uppföra masugnen från grunden år 1850, det är ruinerna av denna masugn som finns att beskåda idag. Vidare byggdes strandmagasinen (som idag i folkmun kallas för Engels-magasinen) på 1840-talet.

INDUSTRIVERKSAMHETEN INLEDS PÅ VALSVERKSHOLMEN

Men den verkligt stora förändringen skedde i samband med att bruksegendomen Dalsbruk och Björkboda splittrades när Carl August dog.

Wolter Ramsay som ärvde Dalsbruk (hans bror Anders ärvde Björkboda)

var då tvingad att bygga egna förädlingsverk i Dalsbruk.

Han uppförde då ett valsverk på en holme, Skeppsholmen, utanför Dalsbruk.

Skeppsholmen som senare kallades för Valsverksholmen utvecklades till

det industriella centrat i Dalsbruk. Idag är industriområdet en del av fastlandet då kanalen mellan Valsverksholmen och fastlandet fylldes ut i slutet av 1940-talet.

Valsverket startade sin verksamhet år 1860 och då skedde en stor förändring i och med att den hantverksmässiga brukstillverkningen övergick till det som vi idag kallar för industriell verksamhet.

Samtidigt ökade behovet av arbetskraft och en ökad inflyttning till Dalsbruk  blev en trend som fortgick långt in på 1880-talet.

Detta medförde samtidigt att behovet av nya bostäder ökade och de första stora arbetarkasernerna byggs. En tumregel för byggnadsbeståndet i Dalsbruk är att ju närmare masugnen ett hus ligger desto äldre är det.

1800-talets andra hälft är den kanske mest intressanta perioden i Dalsbruks historia, redan vad gäller det ovan anförda, men också vad gäller ägoförhållanden och teknisk utveckling. Ägare till Dalsbruk efter det att Wolter

Ramsay år 1866 gjorde konkurs blev den ryska handelsmannenVladimir Alexandrovitj Viskovatov, som enligt sägnen skall ha vunnit Dalsbruk på pokerspel i Petersburg. Denna Viskovatov sålde Dalsbruk till en handlande i Petersburg, schweizaren Jakob Stünzi, en man med nya idéer. Efter Stünzi köpte det tyska företaget Westfälischer Draht Industrie-Verein upp Dalsbruk i akt och mening att kunna förbigå de ryska tullarna på järnprodukter till Ryssland, eftersom Finland var en del av Ryssland vid denna tid. Tyskarna gick bet vad gällde tullarna och bruket nedlades år 1888 och låg nere ändå till år 1890 då ett finsk konsortium övertog verksamheten och  igångkörde järnverket igen.

Som sagt utvecklades Dalsbruks järnverk på den tekniska fronten en massa under samma period. År 1879 byggdes Finlands första Siemens-Martin ugn i Dalsbruk, när verksamheten vid Siemens-Martin ugnen lades ner år 1978 var den Finlands sista Siemens-Martin ugn.

Under Stünzis tid anlades ett lokalt järnvägsnät som förband de olika verken med varandra och lastningsplatserna.

Likaså uppfördes ett kemiskt laboratorium och elektrisk belysning infördes i fabrikerna och samhället.

Tyskarna i sin tur förnyade valsverket år 1882 och lade grunden till ett modernt välfungerande valsverk.

Byggnationen var livlig och Stünzi lät uppföra det vi idag kallar för ”Vita villan”, en karaktärsbyggnad på en av Dalsbruks högsta höjder, en villa i rysk snickarstil. Byggnaden totalrenoverades till Dalsbruks 250-års jubileum år 1936.

Efter det att Dalsbruk började verka igen på 1890-talet följde en period av långtgående uppgång bl.a. första världskriget medförde en högkonjunktur, den  enda konjunktursvackan kom i slutet av 1920-talet då bl.a. masugnens verksamhet nedlades som olönsam, det var bara att konstatera att träkolsmasugnarnas tid var förbi.

Åren 1937-38 köpte Wärtsilä Oy Ab upp Dalsbruk och tiden efter vinter- och fortsättningskriget är en tillväxt period utan like. Dalsbruks produktion gick i huvudsak som krigsskadestånd till Sovjetunionen.

Byggnationen spreds allt längre bort från centrum. Småhusområdet i Sabbels, kallat Hollywood, byggs i mitten av 1930-talet och efter de senaste krigen byggs bl.a. Hasselbacken och Lemobro området.

Större satsningar i Dalsbruk järnverk var byggandet av en ljusbågsugn i början av 1970-talet och utvidgandet av verksamheten såväl i valsverket som i stålverket. Behovet av arbetskraft ökade och samtidigt trycket på bättre bostadsförhållanden.

Detta ledde till att bruket lät bygga sexvåningshusen Klockberga och Trollberga i början av 1970-talet

EN INDUSTRI I KRIS

I mitten av 1970-talet sysselsatte Dalsbruks järnverk upp emot 1200 arbetare, därefter inträffade en stålkris i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet läggs verksamheten vid stålgjuteriet och stålverket samt träsnickeriet ned.

Men samtidigt förnyades valsverket med ett toppenmodernt engelskt verk och ett 300-års jubileum kunde firas år 1986. Konjunkturerna svängde under de följande årtiondena men verksamheten fortsatte om än med ett mindre antal arbetare. Under en period var t.o.m. Westfälischer Draht Industrie-Verein ägare igen. Men år 2012 gick så valsverket i konkurs då under namnet FN Steel och denna gång så kom inte verket igång igen. Idag finns endast ett tråddrageri, Dalwire Oy Ab, kvar som påminner om en lång historisk period av tung industriell verksamhet i Dalsbruk.

 

Ur boken

FRÅN HONOLULU TILL SIBIRIEN, 2016